Lajsa

       Rapport från Bromma


WOW tänkte jag först. Vilken grej!
Två meter snö på taket!
Fast lite märkligt förstås.
Brevlådan hänger upp och ned.
Sedan förstod jag.

Min mamma är rolig hon. Och ovanligt
teknisk för sin generation.

Det är vid sådana här tillfällen man ska säga något fint.
Som att jag kommer ihåg första gången vi sågs.
Men det gör jag inte.

Antagligen låg vi som små dreglande amöbor i varsin vagn.
Ganska troligt möttes vi för första gången någonstans på de
där två hundra metrarna mellan våra likadana radhus.
Det enda som skiljde oss åt under så många år.
200 meter som på senare år växte till 200 mil.
Utan att vi är längre ifrån varandra.

För det är det som är det fina när man känt någon så länge
att man inte har en chans att komma ihåg någon början.

Då finns det förhoppningsvis inget slut heller.

Min lillebror och reservlillasyster fyller år på samma dag, den 19e september.
Mycket praktiskt.
Men när jag satt där uppe på fjället och skickade glada födelsedagshälsningar på löpande band stack det plötsligt till i hjärtat.
Jois fyller 21 och har för länge sedan slutat tjata på mig om att köpa ut snus åt honom.
Och Ällun fyller 20.
Nu kan hon också gå på systemet själv minsann.
Dom små liven....

Vad ska dom nu ha sin gamla storasyster till?

Vilken start på sommarlovet det blev. En sak är då säker. Man ska inte klaga på Kiruna för att det råkar snöa lite granna i början av juni.
Det kan nämligen hända att när man kliver ur supermazdan efter 14 timmars susande genom landet så snöar det likförbannat där också.

Vår vandring i Fjällnäs har varit ungefär som en påse Polly.

Dark and white.
Snö, hagel, regn, blåst och så sol.
Hela registret liksom.
De små rackarna i påsen har varit både knastrigt djupfrysta och smetigt smälta.

Om vartannat, fram och tillbaka

På något underligt, passande, turligt vis har solen lyckats kika fram på strålande klädtorkar-humör just när allt vi ägt varit genomblött och det endaste torra vi haft varit sovsäcken.
Vad är oddsen?
Säkert samma som att den ena Lisan bara får upp de goda mörka chokladbitarna ur påsen och den andra Lisan får de läskiga lemonlime-ljusa.

Hela tiden.

Livet är bra härligt orättvist på rätt vis ibland.